En vecka med avsked

En speciell och jobbig vecka lider mot sitt slut. Under veckan har jag dels varit på begravning, dels lämnat Mirakel hos en tjej som ska ha henne på prov och idag åkte Fionn till hans nya hem. Självklart har det hänt bra saker också men överlag har det varit en tung vecka.

I tisdags var jag på begravningen av U, jag kände mig mest som ett vrak och jobbade för att orka stå upp i princip. Att se sin bästa väns bild stå på ett bord med tända ljus och därefter lägga en blomma vid vännens kista är det värsta jag har gjort i hela mitt liv. Jag är glad att jag samlade mig tillräckligt mycket för att klara av det mentalt och framförallt är jag tacksam över att jag hade min vän A med som också var vän med U. Att minnas alla de saker vi planerade att göra i sommar och samtidigt behöva inse att våran konversation den 1/6 var de sista ord vi någonsin kommer säga till varandra är jobbigt. Just nu försöker jag bara fungera för hans skull, den person som jag kände skulle inte vilja att jag grävde ned mig och gömde mig för resten av året. Han hade velat att jag skulle lyckas och jag vet att han kommer vara med mig resten av mitt liv. Tack för allt U, jag saknar dig så mycket och hade jag kunnat hade jag spolat tillbaka tiden för att förhindra det som skedde.

I onsdags var Jenny Johansson hos oss och fotograferade mig och Fionn. Bilderna blev jättefina och jag är så tacksam över att hon hade tid att komma ut och fotografera oss så jag kan minnas. I onsdags besiktades även Mirakel och åkte till en tjej som ska ha henne på prov en månad. Det är en tjej som har ridit henne medans hon stod på Hallsta och som känner Mirakel vilket känns bra. Mirakel gillar henne och hon gillar Mirakel så det känns skönt om än jobbigt. Hon ägs fortfarande av mig och är det så att de vill ha henne kommer hon att stanna där. Vi har dock skrivit i kontraktet att vid en försäljning från dem så ska Mirakel tillbaka till oss då hon fortfarande är min lilla ögonsten.

Torsdag och fredag var relativt normala. Igår (fredag) var jag och firade min kompis som fyllt 16 nyligen. Mamma var så snäll att hon fixade sakerna åt mig eftersom jag tävlade idag för att jag skulle kunna vara där. Det var riktigt kul att se de och träffa mina vänner igen!

Idag har jag debuterat H90 med min nya häst som vi köpte den 22/6. Hästen som är en storhäst heter Shiralee Imperial. Han är 7 år gammal och är relativt rutinerad. Han är extremt trygg i terrängen och framförallt väldigt snäll. Han är dock inte så välmusklad eller bra på hoppning i dagsläget om man jämför med hur jag vill ha mina hästar. Tassen som han kallas är riktigt snygg, väldigt snäll och har en fantastisk inställning till arbete. I dagens dressyr var han väldigt lycklig och busade i ena galoppen. Trots att han var busig och pigg fick vi 71,522% och framförallt hade vi väldigt kul ihop. I vanliga fall är jag extremt rädd för dressyrdomare och det är väldigt ofta som jag gråter under mina dressyrprogram då jag känner mig otrygg. Med Tassen är jag så pass trygg att jag inte hade panik utan kunde fokusera vilket tydligen gav resultat. Egentligen spelar resultatet ingen roll, jag har väldigt kul ihop med min fina Tass och det är det som är viktigast. I hoppningen var han pigg och jag råkade rida iväg honom på ett räcke vilket resulterade i ett nedslag. Han hoppade dock väldigt väl och var positiv till uppgiften vilket var skönt. Jag har fortfarande haft honom mindre än 2 veckor och det är inte så konstigt att vi gör misstag ihop. Helt kär i honom!

Väl hemma från tävlingen åkte Fionn efter drygt 2 år ihop. Sedan den 6/4 2018 har jag haft förmånen att ha min fina Fluff och att nu inte kunna gå ut till honom i hagen är väldigt jobbigt. Det som är skönt är att Fionn fått bästa tänkbara hem. Tjejen som köpt honom är 12 år, hon vill inte tävla lätt A i dagsläget utan vill mest ha kul. Fionn förtjänar att ha kul och släppa allt som heter prestation och krav på att vara bäst. Hos henne kommer han att få fortsätta vara den underbara personlighet han är. Tack för allt Annaghdown Fionn ♡

Tanken är att även Charlie kommer lämna gården inom kort. Jag har fått flera frågor om varför jag väljer att sälja ponnyerna och därför tänkte jag svara på det här.

Ponnyerna säljs eftersom jag börjar gymnasiet i höst. Jag är 16 år gammal och får alltså inte tävla internationellt längre vilket är något jag vill göra. Mirakel vill förmodligen inte gå högre än lätt A, Fionn vill jag inte att det ska bli fel med när han gjort så mycket för mig och Charlie är 8. Att behålla en 8 år gammal D-ponny som har kapacitet för att kunna gå EM är inte helt rätt varken mot mig ,som då kommer ha massa krav och stress för att det ska gå bra i en*, eller honom som kommer kunna gå mycket högre. Det har blivit lite för fel för mig på ponny och jag har under flera års tid upplevt en form av stress för att prestera ute på tävlingar. Den stressen utvecklades till att jag blev omotiverad och trött av att tävla. Att gå upp tidigt och orka fixa massa för att åka iväg, gråta av stress under dressyren och därefter hoppa i 2 min och rida terrängen 3 min blev helt enkelt inte värt det. Att sätta krav på sig själv kan vara nyttigt om man gör det under rimliga förutsättningar och att det är möjligt att klara av allt. Krav som gör att man gråter under framridningen för att man känner sig kvävd är inte hälsosamt eller rimligt. Dessa krav har inte minskat under åren, de har instället ökat allt mer och till slut blivit omöjliga att uppnå. Under året som gått har jag försökt uppnå perfektion, något som inte är möjligt när det gäller levande djur och individer.

Att sälja ponnyerna är ett sätt att komma bort från den stress som skapats gällande tävlingar och träningar. Istället för att haka på stress om mästerskap ska jag ta det i min egen takt med Tassen. Vi debuterar nya höjder när vi är redo, inte för att någon annan säger att vi behöver rida den klassen. Tassen har ett rykte om sig att inte vara mer än en häst som max kommer kunna gå H100. Kommer han bara kunna gå H100 ska vi se till att vi har riktigt kul i H100, det är inte längre prestation som är viktigt utan glädje. Fionn kommer få glädja en annan tjej, Mirakel kommer glädja en annan tjej, Charlie kommer också ge glädje till någon annan. Jag kommer slippa höra andra barns föräldrar bråka på barnen om varför deras resultat inte är tillräckligt bra, jag kommer slippa höra om hur en viss procent är dålig och varför man måste vinna eller bli placerad. Jag kommer slippa rida lag för att jag har haft bra resultat i den klassen.

Ponnyerna säljs helt enkelt för att de och jag ska kunna må bättre. Jag kommer slippa ha den enorma tidspress som jag känt sedan jag varit 12 år gammal, jag kommer slippa känna mig stressad över att någon ska tycka att jag är för lång, tung eller obalanserad på mina ponnyer. Undviker jag problemet? Kanske men på något sätt är det bäst att lyssna på sig själv. Någonstans får det räcka med stress och jag har precis dragit min gräns. När tävlingarna blivit fyllda av panik istället för glädje har något gått fel och det har gått fel under en så pass lång tid att det inte går att reparera för mig. Jag har inget mer att hämta på ponny och i om med att jag kommer behöva plugga mer i höst hade det inte kommit mer lägligt än nu.

Fotograf: Jenny Johansson (jjphotos.se på Instagram)

Gillar

Kommentarer