Till dig som ifrågasatte mitt svarta schabrak istället för min vinröda kavaj - tack
Tack för att du, genom din kommentar, tog bort stora delar av den ångest som jag känner varje gång jag tar fram den där röda kavajen.

Du visste det förmodligen inte när du sa den kommentaren, men röd har alltid varit min favoritfärg medans svart är den färg som jag gärna gömmer mig i för att passa in. Röd är den färg som jag så länge har älskat, men inte vågat bära på ett tag. Det är den färg som är lilla Marias favorit, den färg som hon känner sig mest bekväm i. Den färg som är värd så mycket för henne, men som skrämmer mig. För mig är röd inte längre något som är vackert, det är något skrämmande. Schabrak på tävlingar är oftast svarta, vita eller har någon annan neutral färg. Det är de färger som jag vet att man kan använda för att passa in. Vita schabrak fungerar inte, jag har ju en vit häst. De mörkblå schabraken får lilla Maria att skrika, det är en av få färger som hon verkligen ogillar och helt av allt undviker. Det är därför vi landat på svart, för det är neutralt och gör att det går att smälta in.

Jag minns inte riktigt när jag slutade ha röda saker. När mina röda schabrak blev kvarlämnade på hyllan i garaget medans jag kollade på dem innan jag hämtade mina svarta schabrak när det var dags för tävling eller träning. Jag minns inte heller varför vi hamnade här, där röd bara är en färg som jag drömmer om att ha igen och de mörkröda schabraken som finns i butikerna blir placerade högt upp på min hemliga önskelista varje år. Det är en önskelista som finns hos mig, för jag vill ju inte riskera att någon faktiskt köper det för att jag inte ska våga använda schabraket. Jag minns inte heller när min största rädsla gick från att förlora någon som jag älskar till att få uppmärksamhet. Jag minns inte heller när jag gick från att prata med allt och alla, på vilket språk som helst, till att få panik av tanken på uppmärksamhet och att behöva prata. Jag minns inte när min kommunikation gick från att vara verbal till att helst av allt undvikas.

Tack för att du fick den lilla Maria, hon som fortfarande hoppas och tror att vi någon gång kommer köpa de där vinröda schabraken som hon alltid drömt om. Tack för att du fick lilla Maria och den Maria som är ständigt orolig att krocka. Tack för att du fick lilla Maria att börja använda sin röst igen, och denna gång starkare än förut.

Den interna kampen är igång igen, men denna gång kommer någon av dem att vinna. Jag hoppas att det blir lilla Maria som kommer fram igen, att det inte är ångesten som segrar och tar tillbaka den där hårda kontrollen över kroppen som knappt håller ihop. Jag hoppas att lilla Maria kommer fram och att ångesten försvinner för gott, att det äntligen kan bli lugnt igen. Jag hoppas att den busiga, sociala och energifyllda tjej kommer fram igen, det vore så kul att få lära känna henne igen.

Till dig som ifrågasatte valet av färg på schabrak istället för färgen på min kavaj, tack för att du släppte lös den interna kamp som legat och pyrt under ytan så länge.

Till lilla Maria, den tjej som fortfarande trodde på framtiden och på att varje enskild människa är god tills motsatsen är bevisad och vars favoritfärg är röd, jag är ledsen över att jag tryckt undan dig så länge. Jag är ledsen att jag inte kunde förvara dig och undvika att sätta oss i den situation som vi är i nu. Förlåt att jag inte kunde skydda dig där och då, och förlåt för de val som jag har gjort därefter för att ta oss dit vi är nu. Jag lovar att jag ska kämpa för att ta tillbaka dig, för du har kämpat länge nog för oss båda.

När jag tävlar imorgon kommer jag både ifrågasätta valet av schabrak och valet av kavaj. Ångesten kommer ifrågasätta valet av kavaj, för hur kan jag vara så dum som frivilligt använder en röd kavaj? Det kommer ju vara mig som alla skrattar åt, det måste jag ju förstå. Lilla Maria däremot kommer fortsätta kolla efter en ryttare som har ett vinrött schabrak och försiktigt peka, önskandes att det var vi.

Kampen är långt ifrån över, och denna gång kan jag inte vara medlare mellan ångesten och lilla Maria. Denna gång måste jag ta ställning och hoppas på att jag gör rätt.